Media Arkeologi & Wolfgang Ernst - Digital Memory and the Archive (swedish)

Media Arkeologi & Wolfgang Ernst. Digital Memory and The Archive

Vad som innebär med media arkeologi är inte helt enkelt att definiera, eller rättare sagt det är inte lätt att definiera vad media arkeologi är. Enligt Wolfgang Ernst kan man se media arkeologi som ett ”kunskapsteoretisk omkastat maskineri”,(2013:55), som gör oss medvetna om oregelbundenheter i mediekultur i motsats till det ”reconciling narratives” av kultur historia.(2013:25)
Ernsts inriktning på medie arkeologi minskar betoningen på att människan är den centrala figuren i historiska och tekniska förändringar och försöker istället avslöja/uppdaga den icke diskursiva infrastruktur och dolda program inom media, den struktur om vad som är möjligt för människan att tänka och göra.(2013:59) Enligt Ernst så är konturerna av dessa infrastrukturer alltid redan formade av de medie teknologiska villkoren som existerar i just det historiska ögonblicket. Alltså på vilket sätt som data behandlades, lagrades eller överfördes.
En bred mängd av olika idéer ligger till grund till inspirationen för vad media arkeologi är idag. Teorier som behandlar kulturell materialism, diskurs analyser, genus teorier, postkoloniala studier etc. Alla har bidragit till uppkomsten av detta forskningsområde. Media arkeologi har därmed sina rötter utspridda bland stora namn såsom W, Benjamin, M. Foucault, M. Mcluhan m.m. (2011:2f)

Media arkeologi behandlar och dissekerar textuella, visuella, auditiva arkiv och betonar både den diskursiva samt den materiella manifestationen av kultur. Huhtamo och Parikka antyder att dess styrka är dess ”nomadiska” vis att arbeta, det tillåter den att vara mer flytande genom olika discipliner. (2011:3f)

Digitaliseringen av vår kultur, minne/lagring och historia har i grunden förändrat arkiv/arkivering. Boken Digital Memory and The Archive ger en inkörsport till Ernst arbete och tankar, som innan var i stort sett frånvarande från de samtida debatterna i Nordamerikas medie- och kommunikationsvetenskap runt ny materialism. Ernst har, i relation till annan typ av forskning och angreppsätt, relativt provokativa påståenden om hur man bör bedriva medieteori, skriva mediehistoria och generellt mediestudier som kunskapsområde.

Media arkeologi brukar vanligtvis delas upp i två läger. Den sociologiska och kulturella orienterade Anglo-Amerikanska skolan och den Tyska skolan som hellre fokuserar på teknologin och hårdvaran. Den sistnämnda är starkt influerad av Friedrich Kittlers deduktion av Foucault, informations teori, media historia och Mcluhans betoning på att ”the medium is the message”. Ett sätt att se på denna uppdelning är att de båda skolorna baseras på olika tolkningar av Foucault. Kittler argumenterade för att man behövde justera Foucaults betoning på övermakten av ”ord” och ”bibliotek”, att istället ha ett mer media specificerat sätt att förstå kultur. Kittler ansåg att för att kunna förstå media teknologier, allt från skrivmaskiner, biografer eller även digitala nätverk, så måste man se till och ha hänsyn till dess materiella natur. (2011:9) Detta tankesätt var något som Wolgang Ernst anammade till sitt eget arbete också. Man kan klart och tydligt avläsa av Wolfgangs forskning och metodik att han tillhör den Tyska skolan. Den tyska skolans betoning på teknologin har härlett till att den har anklagats för teknik determinism medans den Anglo-amerikanska skolan oftare har ansett att teknologin får sin mening genom redan existerande diskursiva kontexter genom vilka/vilken den är introducerad. (2011:8)

Den Anglo-Amerikanska inriktningen ansåg att Foucaults tankare betonade rollen av diskurser som det centrala där kunskap är bundet med kulturell och social makt. De ansåg att det materiella och teknologin endast är av sekundär betydelse. Den Anglo-amerikanska inriktningen är mer fokuserad på innehåll, användare och representationer. (Huhtamo & Parikka 9) Som tidigare nämnt så är båda skolorna starkt influerade av Foucault, man kan se det som att Foucault har producerat två olika ”läger” av media studier.

Wolfgang Ernst har försökt föra mer dynamiska och ibland kontroversiella projekt som på senare tid går under rubriken Media arkeologi. Trots att han var utbildad inom historia och klassiker så vände han sig senare mot media studier. Detta då han ansåg att dem teoretiska och metodologiska ramverken som fanns inom denna disciplin var begränsade och kunde inte erbjuda en heltäckande bild av historiska förändringar och dess dynamik. För att hantera denna begränsning så ville han utveckla en radikal materialistiskt tankesätt för att kunna studera historia, minne/lagring och kultur. Wolfgang Ernst vill med sitt arbete urholka och förstå de teknologiska förutsättningar för vad som är möjligt att säga och tänka, han kritiserar starkt den narrativa media historien. Han föreslår att media bör primärt bli undersökt som icke betydande kanaler. Själva medieringen bör bli behandlad innan man söker eller tillämpar någon sorts hermeneutisk mening eller idé. Han anser att själva innehållet av kommunikation är ofta misstagen som det essentiella i analyser av media. Enligt Ernst så fokuserar media arkeologi istället på agensen hos maskinen, bland annat på vilket sätt som tekniska medier själva krymper tid och rum. (2013:18f)

Boken, Digital Memory and The Archive är editerad och introducerad av Jussi Parikka som organiserar ett antal olika essäer kring tre olika begrepp. ”The Media-Archaeological Method”, “Temporality and the Multimedial Archive” och “Microtemporal Media”. Dessa bidrar till att kartlägga Ernst tankar och hans arbete mot beräkningar och matematik. Men boken ger även en insikt i hans mest inflytelserika bidrag till medieforskning. Vilket primärt handlar om metodologi, tids kritik, och utvecklingen av icke narrativa metoder för att bedriva mediehistoria och teori. Poängen som Ernst kontinuerligt visar är inte att de narrativa metoderna för berättandet inte har något värde, utan att de har blivit förlegade, obsoleta. Den datoriserade infrastrukturen som idag används för att processera, lagra och överföra data av det förflutna blottar de begränsningar som de narrativa metoderna präglas av. ”Media archaeology deals with this crisis in the narrative memory of culture. Digital narrative, on a media-archaeological (not interface) level, is linked to discrete mathematics…A computing culture, from a media-archaeological view, deals not with narrative memory but with calculating memory—counting rather than recounting, the archaeological versus the historical mode.” (2013:71)